För ett år sedan blev jag varse att adventstiden i delar av den kristna traditionen är en tid av fasta. Adventsfastan, julfastan eller lilla fastan, som den också kallas (den stora fastan är fastan inför påsken som börjar dagen efter den heliga fastlagsbullens/semlans dag, fettisdagen), är enligt Wikipedia ”en period av avhållsamhet och botgöring” som en förberedelse inför julfirandet.
I vår sekulära adventstid låter det närmast surrealistiskt att denna tid på året skulle vara förknippad med avhållsamhet. Affärerna störtskyltar med godis, julskinkor och adventskalendrar med ”lyxvaror” i provstorlekar till överpriser (fast skyltade som fynd så klart). Mångas kalendrar är till och över brädden fyllda med julbord, julfester, glöggfikan, julkonserter, julpyntande och -förberedelser och deadlines inför årsslutet.
Med undantag för förra året, har jag, efter en tid som Los Angelesbo, konsekvent dragit fram allt julpynt till första advent. Utöver adventsstjärnor i fönstren har det inkluderat tomtar, krubba och en vackert och rikligt klädd julgran – ja, rubbet! Att leva i glittret och strålglansen från röda kulor och varmgul julgransbelysning har varit ljuvligt, och fört mig tillbaka till barndomskänslan av att ligga under julgranen, kisa med ögonen upp på ljusen så att de är lite dimmiga, och vara som i en saga.
I år har jag funderat fram och tillbaka på vad jag vill med pyntandet och på hur jag vill vänta in julens ankomst. Av olika anledningar blir pyntandet mer asketiskt, kanske mer folkhemssvenskt begränsat till adventsstjärnorna i fönstret, julgardiner i köket, en amaryllis som blommat över lagom till 1a advent och lite julmusik på spotify.
Och jag har funderat vidare på det där med att begränsa sig. Och på att göra det i en tid av hysteriskt överflödande överflöd.
Att säga nej till något är ju samtidigt en möjlighet att säga ja till något annat (klyschigt, men som så många klyschor, djupt, närmast axiomatiskt sant).
Någonting i mig vill fastans kostbegränsningar i år. Välja bort det röda köttet, osten (ingen röd julkuleedamer, snyft), sockret, vinet.
Någonting i mig vill avstå informationsfloden från nyheter och sociala media (det senare är lite kruxigt när jag samtidigt vill marknadsföra event som jag skapar, och den främsta kanalen är just sociala media).
Någonting i mig vill inte ha tröttnat på julfirandet strax efter lucia.
Någonting i mig vill rum för stillhet, kontemplation, meditation, närvaro utan inhandlad mediering.
Som en tyst protest mot rusch och överflöd på andras bekostnad.
Dagens luckklapp till dig är att fundera på tanken på adventsfasta i julhandels- och julförberedelseöverflödets tid. Vad vill du välja bort och vad vill du ge rum för? Dela gärna med dig av dina reflektioner i kommentarerna!