Ordning och reda. Enkelhet. Förutsägbarhet. Det ger vila till tanke och hjärna.
Så frustrerande – ibland – och så livgivande – ibland – att livet inrymmer även motpolerna. Kaos. Komplexitet. Ovisshet, oförutsägbarhet och slump.
Vi människor bär i vår natur en längtan efter renhet, det absoluta, Det enda rätta, Den enda sanningen. En längtan som lyser med eldskrift i stora delar av den offentliga debatten idag. Och om inte verkligheten eller min meningsmotståndare förmår hålla sig till det rena, absoluta, rätta, sanna, goda, så knyter iallafall jag fast mig vid det enda rättas mast som en annan Odysseus. Och förklarar frankt att det iallafall inte är mitt fel att världen ser ut som den gör.
I två poddar som jag lyssnat på nyligen har tankefrön om paradoxen, dualiteten, dikotomin planterats i en redan ganska välluckrade och spirande rabatt av funderingar kring tillvarons ständiga och genomsyrande dubbelhet. I Sökarna, där Eric Schüldt intervjuar Gustaf Norén, kommer de in på Bibelns Saul/Paulus, och om hur Jesus valde ut den uslaste av uslingar – han som var så usel att hans intensiva och hätska jakt på de kristna kulminerar med att han förnöjt står bredvid och vaktar kläderna åt dem som stenade Stefanus – för att bygga hans kyrka över världen. Gustaf är inne på att det visar hur den största kärleken omfamnar det, den lägst stående, mest förhatliga. Och i Philosophize This berättar Stephen West om den koreanskfödde, Tysklandsboende filosofen Byong-Chul Han (som jag inte läst, men som står på min milslånga att läsa-lista) och hans resonemang om ”the OTHER, difference, negativity, the hidden, the imperfect” som i hög utsträckning gått förlorat i dagens neoliberala samhälle, där det högsta är att ständigt och i en aldrig sinande självrefererande, alltmer narcissistisk process optimera sig själv till maximal framgång genom produktivitet och effektivitet i karriär såväl som i privatlivet.
Jag har länge levt i en strävan efter personlig utveckling, i perioder nog till och med tänkt på det som optimering. Fram till och med september 2022 löd undertiteln på min blogg Saras Goda ”Om min strävan efter det goda i livet”. Och med inspiration från vishetstraditioner genom årtusendena tror jag definitivt att att det ligger i vår mänskliga natur att förändras och till och med ut-vecklas, som en blomma slår ut och bär frukt eller frö med tiden, även om jag förstår och delvis kan köpa in på Hans tankar om navelskådande självoptimering,
Som så många med mig har jag ofta känt – och känner mig fortfarande ibland – otillräcklig. Fel. Hopplöst förlorad för förbättring. I stunder har mätarvisaren till och med slagit i det rödaste röda: ”usel”, och lite till. Som en frukt av min ut-veckling kan jag idag, även om jag inte kallar mig kristen, dock allt oftare varva med inte bara insikten utan också upplevelsen av psalmorden
Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du.
Ingemar Olsson
Ingången för dagens inlägg är tanken. Jag slår ihop mina två poddfrön och utmanar dig att hålla vad som kan te sig som en paradox i din tanke: ”Jag kommer aldrig att bli ”färdig” – och ändå är jag ovärderlig, viktig och värd att älskas just för den jag är här och nu”. Vad gör den tanken med dig?