Berättelserna som skapar mening och sammanhang åt livet
”We tell ourselves stories in order to live” skrev Joan Didion en gång. Jag hittar citatet, titeln på en essäsamling från 2006, i boken Living with the gods av Neil MacGregor. Boken är en odyssé bland objekt, platser och ritualer som förkroppsligar de berättelser som samlat, hållit samman och gett kollektiv mening, riktning och skaparkraft till människor i gemenskaper, samhällen och civilisationer genom årtusenden. Det är existentiella berättelser, d.v.s. berättelser om vår existens och uppgift som människor i ett kosmiskt sammanhang, om hur vi, hur allt blivit till, liksom om hur vi ska leva tillsammans med allt vi är och har runt omkring oss för att fullgöra vår kosmiska uppgift. Det är berättelser där livsvillkor, högsta värden, yttre och inre krafter får namn och personligheter – de blir gudar.
”For in deciding how to live with our gods we also decide how to live with each other”. Nu är det Neil MacGregors egna ord som fångar mig. Om vi nu har dödat vår(-a) gud(-ar), som Nietzsches dåre förklarade för dem som inte ville lyssna, och om bara 23 procent av svenskarna säger att de tror att det finns en gud – vad betyder då MacGregors ord för oss, för mig?
Gudarna finns kvar, menar MacGregor. I den moderna västerländska samhällsberättelsen som håller samman och förklarar tillvaron är det i hög grad (natur-)vetenskapens, ekonomins, maskinernas, det materiella välståndets gudar som vi sätter vår tro till. Och jag undrar – vad gör vårt berättande om de gudarna med hur vi lever med varandra, med naturen?
Frågan är närmast retorisk. Klimat- och miljökris, eskalerande psykisk ohälsa och samhällelig oro i många former och på flera nivåer ger svar som gör att jag och många med mig ifrågasätter om den moderna berättelsen är tillräcklig. Vad förlorade vi, när vi slängde ut immateriella värden som godhet, skönhet och sanning? När vi slutade berätta om naturen som något att vörda och leva i balans med, istället för att lägga under oss för vår egen vinning?
Adventsberättelsen
I år firade jag in första advent på adventsfirande i St Paulskatedralen i London på temat från mörker till ljus. Det började med kyrkan nedsläckt. Körsången och textläsningen berättade om det hopp som Gamla testamentets profeter såg komma. Som de inte kunde vara tysta om. Även om de var ensamma röster i en andlig öknen som såg och berättade om det. Allteftersom kören och de ljusbärande barnen rörde sig framåt i kyrkan tändes del för del upp. Till slut lyste den i hela sin gyllene glans.
Det var en väldigt vacker och fysiskt väldigt påtaglig påminnelse om att advent i grunden inte handlar om extrapriser på julskinka, glöggpartyn, julbord och paketstress, utan om väntan på ett ljus, ett hopp som i kristen tradition ska komma i form av Jesusbarnet och den berättelse om medkänsla, frihet, liv och sanning som skulle ta sin början med det.
Dagens inbjudan till reflektion denna andra söndag i advent tangerar de här stora, eviga frågorna. Hur lyder den berättelse om existens, ursprung, gemenskap, relation och balans, dåtid och framtid som ger dig ljus, ger dig hopp?