Delar du min upplevelse av att koncentrationsförmågan blivit sämre? Av att ständigt känna dragningskraften från telefon- eller datorskärmens elektroniska höghaltiga sockerlösning i fast och fyrkantigt format?
Numera krävs det inte ett aktivt beslut av mig om att plocka fram telefonen i väntan på pendeltågsperrongen. Det går liksom per automatik. Det aktivt fattade beslutet behöver jag istället fatta om att låta nallen ligga kvar i fickan så att jag istället kan ägna mig åt studier av mina medresenärer, den yttre omgivningen alternativt det inre landskapet. Och om jag inte aktivt placerar telefonen på långt avstånd (helst i ett annat rum) när jag slår mig tillrätta med en pappersbok, kommer jag bara några sidor innan handen sträcker sig från bläddrandet till scrollandet.
Det här gör mig frustrerad. Jag vill leva ett medvetet liv, där jag väljer vad jag lägger min energi och tid på. För varje år som går blir jag alltmer varse om hur viktig min budget för och användning av de resurserna är.
Och så lägger en liten elektronisk apparat, med färgglada små fyrkanter på skärmen som bjuder in till oändliga flöden av nya intryck, krokben för mig och kör samtidigt in en käpp i energi- och tidshushållningshjulet.
Att testa?
I förra årets kalender skrev jag om digital fasta. I år vill jag skriva om något ännu mer vågat – om att stänga av notiser och aviseringar. Inte bara ljuden (de är mest förödande för uppmärksamheten, inte bara vår egen, utan också alla andras som befinner sig i närheten av våra plingande enheter). Varför inte också stänga av de små röda siffrorna som talar om hur många nya händelser som hänt sedan du sist gav efter för det digitala sötsuget? Ta istället makten över din tid och energi – bestäm själv när du ska gå in på Facebook, TikTok eller CandyCrush. Varför inte tysta mejlen, Messenger och WhatsApp när du ändå är igång. VIP:a de personer som du verkligen behöver nås av med omedelbart varsel (de är färre än du tror) och ställ in möjligheten att låta deras samtal eller sms gå igenom Stör ej-läget.
Det här räcker en bit för att hålla fokus och nu- och härvaro, med mer av sinnesro och lugn som resultat. För mig är räcker det dock inte fullt ut för att hålla hand och tanke kvar i boken. För att bryta mitt dopaminberoende behöver jag och telefonen/datorn inte sällan vara i olika rum. Och det krävs upprepade aktiva beslut om att stanna i det jag gör.
Vad har du för knep?
Hur är din relation till skärmens lysande lockelser? Vad har du för knep att dela för att motstå den dopaminhungriga rösten som får dig att stoppa handen i fickan och plocka fram mobilen, trots att du inte har något ärende att göra på den egentligen?