Julhelg och årsskifte står för dörren och när jag ser tillbaka på året gör jag det både med glädje och sorg. Glädje för att min dotter har tagit studenten och att hennes amerikanska familj kom och hälsade på oss för att fira henne. Glädje för min att min son har vuxit upp till en ung, stilig man som kämpar på i skolan för att kunna bli pilot en dag. Glädje att jag fick ha min mamma hos mig hela våren, eller kanske snarare tacksamhet. Eller både och. Glädje för att jag har klarat av att både studera och arbeta och att jag nu har startat mitt första egna aktiebolag. Glädje för ännu ett år med min älskade Jonas. Men sorg, stor sorg för att jag har förlorat min mamma i en hjärtinfarkt.
Saknaden efter henne är enorm och ingenting känns lika roligt längre. Hon dog den 2 juni mitt i allt stök inför studenten. Bara några dagar efter var det bal och strax efter det utspring och kalas hemma i trädgården. Det kom folk från när och fjärran och det var mycket som skulle fixas inför det. Sängplatser, täcken, lakan, kuddar, handdukar, mat, trädgård, partytält, utsmyckning, studentplakat, kläder och aktiviteter. Ja, göra-listan var lång och det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Så dog mamma, knall och fall. Jag hittade henne livlös på toaletten, ringde ambulans och gjorde HLR och hörde hur revbenen krasade under mina händer. Det var en traumatisk upplevelse, som jag hoppas att jag aldrig behöver vara med om igen. Jag kämpade så svetten rann, masserade hennes ben, slog henne i ansiktet, skrek ”kom igen mamma”, ”kämpa”, ”lämna oss inte nu”. Lägenheten fylldes med människor, frivilliga som ville hjälpa och sedan ambulanspersonal. Vi gjorde allt för att min älskade mamma skulle komma tillbaka igen. Men det gjorde hon inte. På skärmen lös ett rakt sträck. Inga hjärtslag. Inget liv. Mamma hade gett sig iväg.
Sedan blev det tyst. Tomt. Ödsligt. Ensligt.
Jag återvände hem från akuten och städade upp röran efter allt ståhej. Det låg sprutor och plast överallt. Ambulanspersonalen hade gett henne massor med adrenalin, men inget hade hjälpt.
Hon låg på bårhuset under en vecka. Vi fick hälsa på och ta farväl. Men för mig låg där bara ett skal. Mamma var redan någon annanstans. Långt borta. Jag tror att hon hade bråttom till pappa. Han hade väntat länge nog. Pappa gick bort i 24 april 2020 och sorgen efter honom var oändlig, avgrundsdjup. För mig, min syster men speciellt för mamma. Hon sörjde honom djupt.
Nu är jag föräldralös. Utan mamma, utan pappa. En konstig och olustig känsla. Dels för att jag saknar dem som personer, de var ju mina bästa vänner. Men också för att grunden, fundamentet har suddats ut.
Nu är jag äldst. I min familj. Men vad är familj? Jag har ju barnen och Jonas och hans tre flickor, Jag har min syster, min moster, kusiner, övrig släkt och vänner. Jag är verkligen inte ensam. Men ändå känns det så oerhört tomt, efter mamma. Och även om vi hade många, långa samtal under våren då hon bodde hos mig, så var vi inte klara. Det finns så många frågor som aldrig kommer få ett svar.
Mamma var min trygghet, min stora kärlek, min bästa vän. Hon var den som peppade mig, trodde på mig och alltid lyssnade och gav goda råd. Hon var klok, min mamma. Klok, kunnig och modig. Dessutom nyfiken, busig och oerhört vacker, både på utsidan och insidan.
Mamma var och är min stora förebild och jag ska göra allt för att följa hennes fotspår, under nästa år och i resten av mitt liv.
Dagens lucka innehåller en uppmaning. Ta kontakt med dina nära och kära och berätta hur mycket du uppskattar dem. Hur viktiga de är för dig i ditt liv. Amen.